Frankrikes offentliga sektor är ”too big to fail”
Räntemarknaden sätter just nu hård press på Frankrike. Skillnaden mellan räntan på franska och tyska statsobligationer, som återspeglar placerarnas syn på Frankrikes kreditrisk, har stigit till sin högsta nivå sedan åtminstone 1999. Om situationen eskalerar går det inte längre att sopa problemet under mattan. Uttryckt med bankkristerminologi är Frankrike "too big to fail", vilket innebär att det kaos som en insolvens skulle orsaka vore alldeles för omfattande för att landet skulle kunna lämnas åt sitt öde.
Frankrikes offentliga skuld störst i euroområdet
I slutet av förra året uppgick Frankrikes totala offentliga skuld till 3,5 biljoner eller 3 500 miljarder euro. Summan är den största i euroområdet. I förhållande till ekonomins storlek uppgick skulden till 116 procent av BNP, vilket är en av de högsta skuldkvoterna i euroområdet. Den offentliga sektorn uppvisade senast ett överskott år 1974. Sedan dess har Frankrike haft kroniska underskott. Som jämförelse uppgick Greklands offentliga skuld till drygt 330 miljarder euro före landets insolvens i början av 2010-talet.
Räntemarknaden bestraffar nu Frankrike framför allt för landets slapphänta finanspolitik. I skrivande stund är ränteskillnaden mot Tyskland 1,29 procentenheter, vilket också är den högsta i euroområdet. Ränteplacerarna betraktar alltså Frankrike som den största risken i euroområdet. En viktig iakttagelse är att ränteskillnaden mellan starka och svaga euroländer ökar. Detta är ett tecken på en sund riskprissättning. En lika viktig observation är att ränteskillnaden fortfarande är måttlig ur ett krisperspektiv: Som mest uppgick Greklands ränteskillnad mot Tyskland till över 30 procentenheter.
Endast centralbanken kan rädda krisdrabbat Frankrike
Grekland räddades till en början med hjälp av finansiering från andra länder. Frankrikes stora skuldsättning gör detta omöjligt. Trots att det i teorin vore möjligt för euroländerna att rädda Frankrike genom ömsesidiga skuldgarantier saknas det helt politiska förutsättningar för att genomföra en sådan lösning. Hur skulle politikerna i de enskilda euroländerna, till exempel i Finland, kunna motivera ett stöd till Frankrike när väljarna på hemmaplan redan bara erbjuds nedskärningar och skattehöjningar?
Efter den förra eurokrisen identifierades problemet, och Europeiska centralbanken (ECB) utrustades med ett verktyg för att hantera okontrollerade rörelser på skuldmarknaden. Systemet byggdes naturligtvis inte som en livlina för slösaktiga politiker. ECB:s verktygslåda är avsedd att säkerställa stabiliteten och funktionsförmågan i det finansiella systemet. När man beaktar Frankrikes situation, med kroniska underskott i de offentliga finanserna och exempelvis den nyligen återkallade pensionsreformen (pensionsåldern sänktes åter till 62 år), är det svårt att skylla Frankrikes problem på någon annan än Frankrike självt.
I bästa fall tvingar räntemarknaden de franska politikerna att fatta svåra beslut, det vill säga att genomföra nödvändiga anpassningsåtgärder. Åtminstone än så länge verkar en minskning av skuldsättningen inte stå högst i prioritet för de kommande presidentkandidaterna.
Lasse Corin, chefsekonom, Aktia